Speak är en berättelse om artificiell intelligens, men inte nödvändigtvis den vi är vana vid. Robotarna försöker inte ta över världen, de försöker inte skada oss, i stället är frågan hur vi hanterar dem. Vi är en ensam art, så ensam att vi i tusentals år uppfunnit både gudar, romanfigurer och internetavatarer, och behandlat våra husdjur och favoritägodelar som människor. Hur reagerar vi då när vår spegelbild börjar tala tillbaka till oss? Frågan hur vi definierar att de lever blir plötsligt mindre intressant än frågan hur vi definierar att vi gör det.

Vi är Homo narrans, djuret som berättar historier. Vi fyller våra stora hjärnor med tusentals virtuella kopior av alla från Alfons Åberg till våra närmaste människor, vi för vidare inte bara vårt DNA utan också våra historier till våra barn, vi lever vidare i deras minnen av oss. Men kan vi släppa in en maskin där? Vi föreställer oss ett blixtnedslag när maskinerna får medvetande, går från ”den” till ”den andre” och förklarar krig mot oss. Speak vägrar den där enkla binära antingen-eller-definitionen, som i sig känns rätt omänsklig. I stället berättar den historier.

Remember me, I whispered to the ocean, rolling over his bones. Remember me, I whispered to Ralph. Remember me. Remember me.

Historierna den berättar blir en kör av röster. Vår berättare – om nu ordet kan användas om en maskin? – är en robot som nyss blivit olagligförklarad, inte på grund av aggressivt beteende utan på grund av raka motsatsen. Nu har hon… f’låt, den, samlats ihop med hundratals andra av samma modell och körts ut till en stor lagerbyggnad i den öken som en gång hette Texas, där de ska få rosta bort i glömska. Medan dess sista batteriprocent rinner iväg minns den (datorer är utmärkta på att minnas saker, Moores lag och allt det där) och återberättar vad som hänt de människor som betytt något för den. Några har den faktiskt mött, andra känner den bara från de långa, detaljerade historier dess programmerare matade in för att lära den vad ”liv” är för något:

• En tonårsflicka i 1600-talets England, som just ska emigrera till kolonierna i den nya världen.
• Alan Turing, den artificiella intelligensens fader, dömd till kemisk kastrering som tog ifrån honom hans fria vilja, kan vi säga ”ironi”?
• Ett judiskt par i det sena sextiotalets radikala studentmiljö i San Francisco, som jobbar på både att lära datorer tänka och att försöka förstå vad det innebär, medan de själva försöker leva med minnena av vad de lämnade i Tyskland 25 år tidigare.
• Mannen som något decennium innan boken utspelar sig till slut uppfann den konstgjorda intelligensen, inspirerad av sin bakgrund som The Game-aktig raggningsrepliksprogrammerare.
• En ung flicka som tillbringar sitt liv ensam framför en datorskärm, oförmögen att gå ut eller kommunicera med någon annan än en annan upplaga av samma AI som berättarroboten själv har.

Att alla de här berättelserna återges som färdiga, oföränderliga – dagböcker, brev, självbiografier, chattloggar – är fullt logiskt; vår ”berättare” har ju, som den fått veta, inga egna känslor eller tankar, den kan bara citera vad andra sagt. Men av någon anledning, medan batterilampan börjar blinka rött och alla system utom de mest nödvändiga går i viloläge ett efter ett, måste den ändå berätta de här historierna. Den måste minnas, precis som de som ursprungligen skrev ner dem måste skriva, måste förklara hur de ser sig själva och varandra, vad de minns och bär med sig, alla historier de har som ropar desperat efter att haka i andras historier.

The pornographer on my left types with one forefinger, a demented chicken, pecking away. A tax evader is chewing on his fingernails. We’re all staring at our screens, stuck here, hoping somehow to break free. Wishing for more than we’ve been given. My cursor blinks, blinks, blinks. A wall that appears and disappears, appears and disappears once again. Unceasing. Questioning. What will come next? it wants to know. It prods me forward, blinking and blinking. Do not stop talking, it reminds me. Do not stop speaking. You can never come to an end.

Speak är en vacker roman, inte perfekt, men vacker. Den stillsamma sorgsenheten i den påminner mig om Paddy McAloons fantastiska 22-minuterslåt ”I Trawl The Megahertz”, som han satte ihop av snuttar från nattradioprogram dit människor ringer när de behöver berätta något. Vi behöver många historier om alla företeelser. Det finns många historier om artificiell intelligens som vänder på frågan, som frågar om människan själv kan göra något mer än att repetera vad hon fått lära sig, imitera beteenden utifrån givna parametrar, analysera och ge inlärda svar. Det fina med Speak är att den verkar vilja lyfta fram hur ofantligt mycket redan det betyder; som om ”kan vi göra mer än så?” borde heta ”kan vi någonsin göra mindre än så?”